Tuesday, March 27, 2018

Erik van der Heeg, Ledarsidorna.se: Slow Culture: Sidenvägens uppgång och fall

För att läsa hela texten, klicka vänligen på länken:

https://ledarsidorna.se/2018/03/slow-culture-sidenvagens-uppgang-och-fall/

Slow Culture: Sidenvägens uppgång och fall

Från texten:

Ibland kan en människas infall påverka språkbruket i en hel värld. Ett exempel är den tyske geografen Ferdinand von Richthofens idé att kalla den handelsled som sedan andra århundradet före Kristus löpt mellan Orienten och Västerlandet för Seidenstraße – det vill säga ”sidenvägen” – i sin (på den tiden) banbrytande mastodontskrift ”China. Ergebnisse eigener Reisen und darauf gegründeter Studien”, från 1877. Nu är det etablerat överallt, och till och med kineserna själva använder detta ursprungligen tyska begrepp, trots att självaste Marco Polo aldrig hade hört talas om det.

...


Från och med 1498 upptäckte portugiserna sjövägen till Indien runt den afrikanska kontinenten. Snart kunde handeln med de föga skrymmande kryddorna ta nya vägar via europeiska oceangående fartyg som kunde ta oändligt mycket mer last än aldrig så många kamelryggar. En teknologisk revolution förvandlade hela det ekonomiska landskapet i ett slag. Araberna såg givetvis hotet från dessa nya aktörer mycket snart och försökte med militära medel tvinga bort portugiser (och efter dem britter, fransmän och holländare), med hjälp av sina krigsfartyg, men detta båtade föga. De europeiska fartygen var av mycket större kvalitet och dessutom bestyckade med alldeles utmärkta kanoner.
Även detta teknologiska övertag bidrog till att förändra den geopolitiska kartan. Eftersom Europa var kristet gjöts kyrkklockor överallt på vår kontinent. Att gjuta en klocka som inte spricker, trots att den används flera gånger om dagen i flera hundra år – och dessutom bibehåller en vacker klang – är en grannlaga uppgift som kräver mycket skickliga gjutare som vet vad de håller på med. I Europa växte en sådan kader fram överallt. Steget från att gjuta en kyrkklocka till att gjuta en kanon med god prestanda och pålitliga egenskaper var dock inte så stort. Europa var kanske inte så rikt på siden, kryddor och ädla metaller: men vi kunde bygga fartyg som kunde nå varje punkt på jordklotet och som dessutom var beväpnade med den tidens främsta vapensystem.
I arabvärlden fanns inga klockor som kallade till gudstjänst. Enligt haditherna hade Muhammed vid något tillfälle diskuterat frågan om klockor i anslutning till moskéerna, men bestämt sig för att avstå. Minareter – som inspirerats av kristna kyrktorn – hade man; men från dem hördes ingen klockklang utan en muezzins (”böneutropares”) stämma som kallade de trogna till bön. En muezzin var billigare och enklare och han kunde dessutom artikulera de muslimska trossatserna bättre än en kyrkklocka. Detta förhållande slog nu tillbaka mot den muslimska världen.
När araberna försökte borda de europeiska ostindiefararna eller sänka dem med hjälp av primitiva eldvapen, så misslyckades de kapitalt. De stadiga europeiska fartygen med sina höga fribord och långskjutande kanoner (dessa kyrkklockornas oäkta söner), kunde mycket enkelt sopa haven rena från alla eventuella fiender. I sjökrigssammanhang spelar sällan antalet enheter så stor roll. Det handlar om avstånd, räckvidd, hastighet och uthållighet. Ett enda fartyg med kapacitet för hög hastighet och beväpnad med långskjutande kanoner har alltid ett markant övertag gentemot aldrig så många fiender om de inte kan utveckla fart eller har vapen som når motståndaren.
Hegel och Marx trodde på historiens ödesbestämda lagbundenhet. Mer kantianskt influerade historiker, som Leopold von Ranke, trodde på ett intrikat spel mellan slump och nödvändighet, påverkad av geografiska och kulturella faktorer. Härvidlag ansluter jag mig själv till den senare skolan. Precis som ett slagkraftigt begrepp, von Richthofens välformulerade beteckning ”sidenvägen”, kom att sprida sig över världen och bita sig fast i människors medvetande, utvecklades kanonerna tämligen slumpartat till perfektion genom att man på en plats i världen hade skickliga hantverkare som egentligen sysslade med något annat.
...