Tuesday, April 19, 2016

Dr. Daniel Pipes: Turkiets Erdoğan chansar och förlorar

http://sv.danielpipes.org/bios/

Kort biografi om Daniel Pipes

Daniel Pipes är chef för Mellanösternforum och en prisbelönad krönikör i New York Sun och The Jerusalem Post. Hans senaste bok, Miniatures: Views of Islamic and Middle Eastern Politics (Miniatyrer: Synpunkter på islamiska och Mellanöstern politik) kom ut i slutet av 2003. Hans webbsida DanielPipes.org är den enskilt mest använda källan för att få fram särskild information om Mellanöstern och islam. Den erbjuder ett arkiv med Pipes arbeten och en chans att anmäla sig för att med epost motta hans nya material när det kommer ut.

Daniel Pipes var en av få analytiker som förstod hotet från militant islam ("Ouppmärksammat av de flesta i västvärlden," skrev han 1995, "har ensidigt krig förklarats mot Europa och Förenta Staterna"). Boston Globe förklarar att "Om Pipes förmaningar hade beaktats hade det kanske aldrig blivit ett 9/11." Wall Street Journalhar kallat honom för "en auktoritativ Mellanösternkommentator". MSNBC beskriver honom som en av de bäst kända "experterna på mellanösternpolitik."

Han tog både sin A.B. (1971) och sin Ph.D (1978) i historia vid Harvarduniversitetet. Han studerade utomlands under sex år, varav tre år i Egypten. Daniels Pipes talar flytande franska och han läser arabiska och tyska. Han har undervisat vid universitetet i Chicago, Harvarduniversitetet och vid den amerikanska marinens krigsskola. Han har tjänstgjort i olika kapaciteter i USA:s regering, inklusive i två av presidenten själv utnämnda befattningar, varit viceordförande för styrelsen för Fullbright utländska stipendier samt medlem av styrelsen förUSA:s Institut för Fred. Han var chef för Utrikespolitiska forskningsinstitutet 1986-93.

Daniel Pipes är flitigt anlitad som talesman i aktuella ämnen i program som ABC World News, CBS Reports, Crossfire, Good Morning America, NewsHour with Jim Lehrer, Nightline, O'Reilly Factor och The Today Show. Han har förekommit i ledande TV program jorden runt, inklusive BBC och Al-Jazeera och han har föreläst i tjugofem länder. Han har arbetat som konsult rörande mellanösternfrågor för prominenta finans-, tillverknings- och tjänsteföretag; samt domstolar i USA och Kanada.

Daniel Pipes har blivit publicerad i en rad ollika tidskrifter, till exempel Atlantic MonthlyCommentaryForeign AffairsHarper's, National ReviewNew Republic, och The Weekly Standard. Fler än hundra dagstidningar har publicerat hans artiklar, inklusive Los Angeles TimesNew York TimesWall Street Journaloch Washington Post. Hans skriverier har förekommit på hundratals webbsidor och översatts till tjugofyra språk.
Daniel Pipes har skrivit tolv böcker.

Fyra handlar om Islam: Militant Islam Reaches America (Militant islam når USA) (2002), The Rushdie Affair (Rushdieaffären) (Birch Lane, 1990), In the Path of God (I Guds fotsteg) (Basic Books, 1983), och Slave Soldiers and Islam (Soldatslavar och islam) (Yale University Press, 1981).

Tre böcker behandlar Syrien: Syria Beyond the Peace Process (Syrien efter fredsprocessen) (1996), Damascus Courts the West (Damaskus ställer sig in hos västvärlden) (Washington Institute, 1991), samt Greater Syria (Storsyrien) (Oxford University Press, 1990).

Fyra handlar om andra mellanösternämnen: The Hidden Hand (Den gömda handen) (St. Martin's, 1996) analyserar sättet på vilket araber och iranier ser på sig själva och världen utanför. An Arabist's Guide to Colloquial Egyptian (En arabkännares guide till talspråksegyptiska) (Foreign Service Institute, 1983) systematiserar grammatiken för den arabiska som talas i Egypten. The Long Shadow (Den långa skuggan)(Transaction, 1989) samt Miniatures (Miniatyrer) (2003) innehåller uppsatser om olika ämen rörande Mellanöstern och islam.

Konspiration (Free Press 1997) grundlägger vikten av konspirationsteorier i modern europeisk och amerikansk politik.

Daniel Pipes har redigerat två essäsamlingar, Sandstorm (UPA, 1993) och Vänliga tyranner (St. Martin's, 1991). Han är medförfattare till elva böcker

Daniel Pipes sitter i fem redaktionsstyrelser, har vittnat inför många kongresskommittéer, och deltagit i fyra presidentvalskampanjer. Han står med i Marquis Vem är vem i Öst Vem är vem i Amerika samt Vem är vem i världen Universitet i USA och Schweiz har gjort honom till hedersdoktor.

Daniel Pipes grundade Mellanösternforum (www.meforum.org) 1994. En självständig 501(c)3 organisation med en budget på över US$1 miljoner, dess uppgift är att "stödja amerikanska intressen" genom skrifter, forskning, konsultarbete, kontakter med media och utbildning av allmänheten. Forumet publicerar Middle East Quarterly (Kvartalstidskriften Mellanöstern); det sponsrar Campus Watch (www.campus-watch.org), ett projekt för att granska, kritisera och förbättra Mellanösternstudier; och det sponsrar evenemang i fyra städer.

http://sv.danielpipes.org/16590/erdogan-chansar-forlorar

Turkiets Erdoğan chansar och förlorar

av Daniel Pipes
The Australian 
19 mars, 2016
Ursprunglig engelsk artikel: Turkey's Erdoğan Gambles and Loses
Översättning till svenska: Ilya Meyer

Republiken Turkiet, länge ett demokratiskt muslimskt land fast förankrat i det västerländska lägret, finner sig nu internt plågat och mitt uppe i två externa kriser, inbördeskriget i grannlandet Syrien och den illegala invandringen som förändrar den europeiska politiken. Utsikterna för Turkiet och dess grannar är oroande om än inte olycksbådande.

Denna utveckling började när Recep Tayyip Erdoğan kom till makten 2002 då ett oväntat lyckat valresultat gav honom totalkontroll över regeringen, något han skickligt utnyttjade till att ombilda den till sitt personliga herravälde. Efter år av återhållsamhet och anspråkslöshet framträdde hans verkliga personlighet – högtravande, islamist och aggressiv. Nu försöker han att regera som en despot, en ambition som gett hans land oupphörliga problem vilka kunde ha undvikits.

I början var det Erdoğans disciplinerade inställning till finansiering som gjorde att den turkiska ekonomin uppnådde en Kina-liknande ekonomisk tillväxt. Detta gav honom ökat stöd i valet samtidigt som det gjorde Ankara till en ny spelare i regionala frågor. Men sedan bröt konspirationsteorier, korruption, kortsynthet och inkompetens in i tillväxten och gjorde den turkiska ekonomin sårbar.

I början vidtog Erdoğan aldrig tidigare vidtagna åtgärder för att lösa sitt lands kurdiska problem, han erkände att denna etniska minoritet som utgör omkring 20 procent av landets befolkning, har sin egen kultur och han tillät dem att uttrycka sig på sitt eget språk. Men sedan vände han av valtaktiska skäl plötsligt förra året vilket resulterade i ett mer än någonsin beslutsamt och våldsamt kurdiskt uppror, till den grad att inbördeskrig har blivit ett verkligt framtidsperspektiv.

I början accepterade Erdoğan de större institutionernas traditionella självständighet i turkiskt liv – domstolar, militären, pressen, banker, skolor. Inte längre; nu försöker han kontrollera allting. Ta fallet med de två framstående journalisterna Can Dündar och Erdem Gül: eftersom deras tidning Cumhuriyet avslöjade den turkiska regeringens hemliga stöd för den Islamiska Staten (ISIS) fängslade Erdoğan dem med surrealistiska anklagelser om spioneri och terrorism. Ännu värre är att när Författningsdomstolen (Turkiets högsta domstol) upphävde denna dom så anklagade Erdoğan domstolen för att döma "mot landet och dess folk" och antydde att han skulle ignorera deras beslut.

Erdem Gül (vänster) och Can Dündar när de släpptes från fängelset.

I början upprätthöll Erdoğan försiktiga och korrekta relationer med Moskva och gynnades ekonomiskt av detta, han använde sid av Ryssland som en balans mot USA. Men efter den vårdslösa turkiska nedskjutningen av ett ryskt krigsflygplan förra november, följt av en trotsig brist på ursäkt, har den lille mobbaren (Erdoğan) mer än mött sin överman i den store mobbaren (Rysslands Vladimir Putin) och Turkiet betalar priset. Den Franska presidenten François Hollande har offentligt varnat för "en risk för krig" mellan Turkiet och Ryssland.

I början ledde Erdoğans tillmötesgående politik till att inrikespolitiken lugnades ner; nu har hans krigslystnad lett till en rad mindre och större våldshandlingar. För att göra saken värre är upprinnelsen och syftet för många av dem grumliga, vilket leder till paranoia. Till exempel innan den kurdiska gruppen TAK tog på sig ansvaret för bombningen den 13 mars där 137 personer dödades nära premiärministerns kontor i Ankara, så skylldes attacken omväxlande på kurder, ISIS, och den turkiska regeringen; det tolkades som att det var avsett atträttfärdiga en mer kraftfull kampanj mot inhemska kurder eller straffa regeringen för attackerna mot kurderna; för att uppmuntra till en turkisk militär invasion av Syrien eller till att snärja Erdoğans politiska ärkefiende Gülen-rörelsen.

Synen i Ankara den 13 mars.

I början var Turkiet en trolig kandidat för medlemskap i Europeiska Unionen tack vare Erdoğans dämpade beteende. Nu innebär hans glidande till despotism och islamism att Europeiska Unionen endast mekaniskt går igenom processen med att låtsas förhandla med Ankara samtidigt som man räknar med att Republiken Cypern kommer att lägga in sitt veto; som den turkiske journalisten Burak Bekdil konstaterar "moderna Turkiet har aldrig varit så långt från de kärnvärden som den europeiska civilisationen och dess institutioner värnar om".

Under de första månaderna av det syriska upproret gav Erdoğan förnuftiga råd till diktatorn i Damaskus, Bashar al-Assad, om att han borde lossa sitt grepp och tillåta politiskt deltagande. Sakernas tillstånd är nu så långt borta från detta att – som Dündar och Gül rapporterade – Erdoğan nu stöder ISIS, den mest fanatiska och islamistiska organisationen idag och kanske någonsin. Detta stöd sker på många sätt: man tillåter utlänningar att korsa Turkiet för att nå Syrien, man tillåter rekrytering i Turkiet, ger medicinsk vård och förser dem med pengar och vapen. ISIS är trots detta så rädda för att Ankara skall svika dem att man hotar och attackerar turkar.

Erdoğans misstag att backa upp ISIS och andra Sunni-islamistiska organisationer i Syrien har skadat honom på ett annat sätt, vilket lett till ett massivt inflöde av syriska flyktingar till Turkiet där de blir allt mer ovälkomna av den inhemska befolkningen, de skapar nya sociala och ekonomiska påfrestningar.

Vilket leder oss till Erdoğans senaste utspel. Att så många syriska flyktingar vill fortsätta till nordvästra Europa ger honom en praktisk mekanism för att utöva utpressning mot Europeiska Unionen: betala mig stora summor pengar (€6 miljarder vid senaste räkningen) och tillåt 80 miljoner turkar att resa utan visum till era länder annars kommer jag att lämpa av fler ovälkomna syrier, irakier, afghaner etc. på er.

Hittills har detta knep fungerat. Ledda av Tysklands kansler Angela Merkel ger européerna efter för Erdoğans krav. Men detta kan mycket väl vara en pyrrhusseger som skadar Erdoğans långsiktiga intressen. För det första, att tvinga européerna att låtsas att de inte är utsatta för utpressning och välkomna Turkiet med sammanbitna tänder skapar dålig stämning vilket ytterligare minskar, om inte tar död på, de turkiska chanserna till medlemskap.

Turkiets premiärminiser Ahmet Davutoğlu talar vid en konferens om invandring.

För det andra har Erdoğans spel drivit fram en djupgående och förmodligen varaktig förändring i stämningen i Europa mot att acceptera fler invandrare från Mellanöstern – inklusive turkar – vilket framgår av hur dåligt det gick för Merkels parti i valet tidigare den här månaden.

Detta är bara början. Tillsammans pekar dessa misstag av Erdoğan på fler kriser framöver. Gökhan Bacik som är professor vid Ipek University i Ankara konstaterar att "Turkiet står inför en mångfacetterad katastrof", vars omfattning "är långt bortom Turkiets förmåga att hantera". Om Iran idag är Mellanösterns största fara så är Turkiet morgondagens.