Wednesday, April 26, 2017

Två skildringar av islamismen - Eddie Mohamed Omar, Det Goda Samhället

För att läsa hela texten av före detta muslimen, poeten och författaren Eddie Mohamed Omar, klicka vänligen på länken:


https://detgodasamhallet.com/2017/04/23/tva-skildringar-av-islamismen-och-sveriges-framtid/

23 april, 2017

En ny roman skildrar ett dystopiskt Sverige. Muslimer har satts i koncentrationsläger. Författaren Johannes Anyuru är en konvertit till islam. Han är poet som jag och jag känner igen mig själv i honom.
Hans sätt att framställa muslimer som offer och göra dem till helgon. I sin diktsamling Det är bara gudarna som är nya (2003) jämförs ungdomsgängen i förorten med grekiska gudar.
De är så missförstådda, de rasistiska svennarna ser inte glansen.
Jag gjorde ungefär samma sak i min diktsamling Tregångare från 2005. Jag hade till och med en dikt om en islamisk predikant som hette Min kompis är ett helgon. Han var himmelsk, men svennnarna fattade inte. Det var en fantasi, verkligheten var betydligt tristare. Han var inte alls ett helgon, han var en korkad fundamentalist. Jag har nyktrat till sedan dess.
När jag läser Anyurus roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar känner jag att han trivs bättre i fantasin än i verkligheten. Han har ännu inte nyktrat till. Jihadismen görs till något helt skilt från normal islam. På de första trettio sidorna skildras en terrorattack i Göteborg. Målet är en satirtecknare som håller föredrag på en bokhandel. Han har gjort bilder av profeten Muhammed och är inte helt olik Lars Vilks.
Men en av de tre terroristerna, en ung kvinna kallad Nour som har som uppgift att filma attacken, är inte som de andra. Under attacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Allt är fel. Vi borde inte vara här. Vi borde sticka.
Nour är den enda som överlever jihadattacken. Man tror att hon lider av schizofreni och hallucinationer och blir inlåst på en rättspsykiatrisk klinik. Efter ett tag kontaktar hon en författare för att berätta sin historia. Författaren är en lätt maskerad Johannes Anyuru.
Hon berättar att hon kommer från framtid. En mörk framtid där svennarna tagit makten och infört en hård antimuslimsk regim. Muslimer har satts i koncentrationsläger, tvingas lära sig svenska värderingar och äta fläsk. De måste också titta på Muhammedteckningar.
Romanen inleds med en dikt skriven av en Guantanamofånge och budskapet är väl att Sverige i framtiden riskerar att bli ett stort Guantanamofängelse. Men sanningen är att det inte är inte synd om jihadisterna på Guantanamo. De sitter inte där för att amerikanerna vill jävlas med muslimer. De sitter där för att de är farliga.
Samma paranoida föreställningar känner jag igen från min tid i moskéerna. Det hette att de vill utrota oss. De hatar islam. De är sionister och korsfarare. Vi är under belägring. Sådana föreställningar kan leda till att någon, övertygad om att han är ett offer, vill ”slå tillbaka”.
Tyvärr bidrar Anyuru till att underblåsa denna typ av västofobi som tar bort en del av skulden från jihadisterna och skuldbelägger väst. Vad han inte nämner är att väst inte har hämtat hit muslimer för att plåga dem. De har kommit frivilligt och de har behandlats med respekt. De har samma fri- och rättigheter som alla andra. Till skillnad från hur icke-muslimer behandlas i många islamiska länder.
Anyuru undviker att tala om att jihadismen faktiskt är grundad i islams texter. Läser man profeten Muhammeds biografi upptäcker man att han gjorde samma saker som Islamiska Staten gör. Hade det funnits videokameror på Muhammeds tid hade vi kunnat se klipp på YouTube som är lika hemska eller hemskare än de som IS producerar. Våld, kvinnoförtryck och slaveri har varit en del av islam under hela dess historia.
...

Och än idag framställs Muhammed, i samtliga moskéer, som ett evigt föredöme. Det borde Anyuru känna till om han är muslim. Därför känns det som att han utnyttjar sin poetiska talang för att vilseleda, medvetet eller omedvetet, och flytta fokus till en framtida antimuslimsk dystopi, istället för att tala om den islamiska fundamentalism som, här och nu, hotar våra europeiska samhällen. Det verkar som att han vill misstänkliggöra de som talar om svenska värderingar och assimilation. Men vad är alternativet? Det tiger han om. Att bara låta de islamiska fundamentalisterna vara?
Det dystopiska förtryckarsamhälle Anyuru beskriver finns redan. Inte i väst, utan i islamvärlden. Hela Saudiarabien är ett stort läger där man är övervakad av islamisk sedlighetspolis. Oliktänkare kallas hädare och torteras och avrättas. Det finns inte ett enda islamiskt land där man öppet kan kritisera Muhammed och hans Koran.
...
Anyurus roman är sverigevännerna de onda, de som indirekt provocerar fram våldet från jihadisterna genom sina envisa hävdande av yttrandefriheten, även när det kommer till kritik av islam och Muhammedbilder. Då kan vara intressant att veta att det finns en annan framtidsskildring, som berör ungefär samma ämnen, men som är skriven av en av de där otäcka sverigevännerna. Författaren och debattören Jan Sjunnessons roman heter Framtidsmannen och kom ut 2014.
Den utspelar sig under perioden 2013-23 och börjar liksom Anyurus roman med en jihadattack. Inte på en bokhandel men på ett plan på Bromma flygplats. Matematikern, statistikern och framtidsforskaren Paul-Krister, ”P.K.”, Matthiasson ingriper när islamistiska terrorister försöker kapa planet han sitter på med destination London. Paul-Krister får en platskniv i ögat, men blir också Sveriges populäraste person.
...
Sjunnessons framtidsskildring bör läsas bredvid Anyurus. Det är inte bara perspektivet som är nyktrare och ligger närmare de flesta svenskars erfarenhet, utan även språket. Tyvärr är Anyurus roman belastad av en överspänd, poetisk prosa, lika överspänd som hans framtidsvision.