Tuesday, January 03, 2017

Olof Hedengren, Samtiden: Vi borde stå upp för Israel

http://samtiden.nu/2017/01/vi-borde-sta-upp-for-israel/

VI BORDE STÅ UPP FÖR ISRAEL

OLOF HEDENGREN

Från texten:

När det gäller Israel/Palestina-konflikten upprepar många politiker mantrat om en ”tvåstatslösning” utan att, såvitt jag förstår, vara särskilt insatta i den komplexa problematiken som ytterst är en konflikt mellan judar och muslimer.

En kortfattad historisk rekapitulation kan här vara på sin plats:

1. Fram till det första världskriget var Palestina en del i det osmanska eller, om vi så vill, det turkiska väldet. Turkarna befann sig på den förlorande sidan i kriget vilket ledde till en nedmontering av det 450 år gamla imperiet. Britterna erhöll Palestina som ett mandat under Nationernas Förbund (NF).

2. 1947 presenterade Förenta Nationerna (FN) ett förslag, en delningsplan, där det skulle bildas såväl en judisk som en palestinsk stat och där Jerusalem föreslogs bli en internationell zon. Det förtjänar att nämnas att enligt det ursprungliga NF-mandatet och Balfour deklarationen var avsikten att hela Västbanken skulle tillfalla den judiska staten men där den arabiska befolkningens rättigheter skulle respekteras. På den här tiden hette det vi nu kallar Jordanien, Transjordanien d.v.s. landet bortom (öster om) Jordanfloden.

3. Västbanken har aldrig varit en legitim del av Jordanien. Trots att FN-förslaget 1947 var betydligt sämre för Israel än vad det ursprungliga NF-mandatet och Balfour deklarationen stipulerade, accepterade Israel. Palestinierna däremot förkastade förslaget liksom även deras bröder i Egypten, Syrien, Libanon och Jordanien. Araberna gick i stället till hårt angrepp på FN och dess stadga.

4. Staten Israel utropades den 14 maj 1948. Dagen efter utropandet anfölls Israel av fem arabstater – Egypten, Jordanien, Syrien, Irak och Libanon. Jordanien ockuperade Västbanken och östra Jerusalem medan Egypten ockuperade Gazaremsan. Allt i strid med FN:s och folkrättens förbud mot angreppskrig. Efter kriget satte araberna Israel i blockad och understödde palestinska terrorangrepp inne i Israel. 700 000 palestinier flydde från de områden som FN hade ”tilldelat” Israel och där de flesta samlades i det av Egypten ockuperade Gaza, den av Jordanien ockuperade Västbanken, Jordanien och Libanon.

Vad som tycks ha glömts bort är att samtidigt tvingades omkring 1 miljon judar att fly undan förföljelse i de arabiska och muslimska staterna. 600 000 av dessa kom till Israel. Israel erbjöd sig dessutom att ta emot 100 000 palestinska flyktingar förutsatt att kriget tog slut men detta erbjudande avfärdades av araberna.

5. I debatten hänvisas ständigt till 1967 års gränser, d.v.s. gränserna före sexdagarskriget då Västbanken var illegalt ockuperad av Jordanien. Detta krig föregicks av att en stor del av arabvärlden med Egypten, Syrien och Jordanien (understödda av Irak, Saudi, Kuwait och Algeriet) i spetsen förberedde ett dråpslag mot Israel. Egyptens Gamal Abdel Nasser beordrade de internationella FN-styrkorna att omedelbart lämna regionen. Egypten spärrade av Tiramsundet för israeliska fartyg med verkan att Israel inte kunde nå den viktiga hamnstaden Eilat i Akabaviken.

6. Det rådde inga som helst tvivel om vad som var på gång, ett försök till utplåning av staten Israel. I detta läge slog Israel till och anföll de konspirerande arabstaterna. Israel gick segrande ur striden med resultat att man lade under sig; Västbanken, Gazaremsan, Sinaihalvön, Golanhöjderna samt östra Jerusalem. Israel lämnade senare tillbaka Sinai till Egypten som avsade sig anspråken på Gaza. 1988 övergav Jordanien sitt anspråk på Västbanken.

7. Enligt folkrätten har ett land rätt att försvara sig mot väpnade angrepp men däremot inte att inleda anfallskrig. Visserligen anföll Israel först men skulle man med vetskap om vad som var på gång lugnt ha väntat in det samordnade arabiska angreppet? Folkrätten måste tolkas teleologiskt och inte efter bokstaven, d.v.s. hänsyn måste tas till ändamålet och omständigheterna i det enskilda fallet. Med ett sådant perspektiv var Israels attack rättmätig medan den arabiska konspirationen måste fördömas.

8. Att 70 år senare bita sig fast i mantrat tvåstatslösning är inte sund politik. Det är ett understatement att påstå att det hänt en hel del i Mellanöstern sedan FN:s förslag 1947. Det är snarare bristande kunskap, fantasi och förmåga som gör att många politiker fortsätter att upprepa mantrat.

...

Israel är det enda ljuset i Mellanöstern. En demokratisk och utvecklingsoptimistisk rättsstat med religionsfrihet. Där utbildningsnivån är hög och där kvinnorna är likställda med männen. Det vill säga allt som muslimska stater inte kan eller vill åstadkomma. Det är för mig obegripligt varför vi inte helhjärtat stöder Israel.